nu sitter jag bara och tänker på hur snabbt mitt hjärta slår

Det börjar bli grått. Allt omkring mig, utom han.

Det luktar lite för välbekant här. Inte för att jag kände till det mer än just för två, tre dagar, men så vaknade jag både igår och imorse och det luktade ändå lite för välbekant. Dofter kastar oss tillbaka till det och då och den och där och det är märkligt, det där med att saker och ting man glömt - plötsligt gör sig påminda. Betyder ingenting, tro inte tro aldrig det, men gör sig påminda. Glömda saker som verkligen inte ens funnits med på kartan på en väldigt, väldigt lång tid. Tror också att drömmar kan penetrera det undermedvetna på det sättet. Drömmer man något återkopplas det säkert fort och alltför hastigt till verkligheten när man väl vaknar. Då ligger man där. Paff och överrumplad. Va?

Jag gick till Helga idag. Med mig hade jag lilla W som satt storögd i sin vagn som vanligt. När jag nynnade på Klubbland var det som att hans gurgel gick i takt och ton med låten. Det låg såna där kyrkogårdsljus överallt, vet du vilka jag menar? Såna där vita cylindrar med gyllene lock på. Förstod snabbt att många andra hade varit trogna grav-besökare under Allhelgona. Någon hade ställt dit tre ljus hos Helga, men alla tre hade brunnit ut medan andras fortfarande brann. Det brann till i mig. Jävla ljusjävel. Varför fick inte Helgas ljus brinna? Febrilt satt jag på knä på ruttna löv med tändaren i högsta hugg för att försöka tända åtminstonde ett av dem som hade veken kvar. Veken var för långt ner i cylindern och det var omöjligt att få fatt i den. Jag gick fram till en gammal gubbe som stod en bit bort vid en grav. Ragnhild snirklade bokstäverna fram på stenen. - Ursäkta. Har du möjligtvis några tändstickor på dig? Jag lyckas inte tända mitt ljus. Gubben ser upp från sin Ragnhild och ler. - Jag har bytt till vinterjacka, men jag ska se. Han gräver runt i tre-fyra fickor och suckar att; Nej... Jag tackar och backar. Han fortsätter att gräva, om igen och sen åter om igen. Jag backar lite till, säger Tack ska du ha ändå! och hoppas att han ville sluta gräva runt, sluta lägga tid på mig så där som bara gamla människor gör. Jag vet att han har så mycket tid att ge, så jag står kvar, när han triumferat fiskar upp ett litet, litet svart kartongblock. DINERS DE PARIS står det på den och jag kan inte förstå att det är sant, så makabert! Jag tackar och börjar dra loss en sticka, de är platta och sitter på rad så där som gamla tännstickor var och gjorde. - Nej men ta du hela, den får du, ifall du misslyckas. Jag tackar så mycket igen och han svarar att allt var hans nöje. Hans nöje. Som om jag givit honom något att glädjas över - genom att be om ett par stickor av tunnaste trä. Fnöske. Jag tror att problemet är löst, vi går tillbaka till Ragnhild och Helga. Jag tar två stickor och försöker, men inser att ljuset är dött, det med. Veken har antagligen blivit täckt av stearin och det är således ingen mening med att fortsätta slösa på stickorna. Han iakttar mig tydligen. Plötsligt kommer han fram igen, den här gången med en näsduk. - Du, prova med den här. Jag har bara haft den lite, lite. Rulla den hårt. Den här gången är det jag som ser upp på honom och ler. Jag tar emot hans lite, lite använda pappersnäsduk och rullar den hårt, så hårt jag kan. Det funkar inte, det heller. - Kanske var den fuktig! Här, prova en ny. Och rulla den hårt! Så räcker han fram en ny, torr näsduk. Jag provar, men inte heller det vill funka. K ger mig ett kvitto och även det förgäves. Vi ger upp. Gubben går sin väg. Jag, K och lille W vandrar vidare iväg.

Hon hade ett blått ansikte i min dröm. Jag gillar att koppla färgen blå till naivitet. Rött är vildsint och modigt, en shit-the-fuck-attityd utan rädsla. Grön är en harmoni, lugna vackra långsamma rörelser som snabbt kopplas till lojalitet, omhuldrande kärlek. En mamma kanske. Mammor och pappor kan också vara bruna. Starka grova rötter som snärjer sig runt allt, i all mjukaste ödmjukaste finhet, det bruna är outtröttligt. Gult är fagert men svagt och velande och osäkert och tvekande, mycket tvivel i gult. Orange är ett försök mot det starka, en något självsäkrare svaghet, i de bästa av stunder rätt rolig. Lila lila lila där har du passionen, en kontrollerad eld, en härdad erfaren kämpare med fler berättelser att berätta än någon annan. Blått. Naiv och dum, vacker men totalt omedveten om faror risker gränser och konsekvenser, stridslysten.

DU LADE MIG NER PÅ MARKEN

så hade han sagt det igen - att han orkar

Vilken är din största brist?

Hon bara vevar och vevar och vevar

DU HÖTTE ÅT GAMARNA SOM JAGADE OCH FÖLJDE MIG