nu sitter jag bara och tänker på hur snabbt mitt hjärta slår

Nu är det så där stekande igen, som man glömt att det någonsin kunde vara i Stockholm. Fläktarna står på max i vindsvåningens kontor. Jag flämtar då och då, grämer mig över det faktum att linne inte går under ”proper klädsel”. Jag cyklar i motvind men det är bara varma vindar, glädjen vet inga gränser över en så basal sak som att kunna sträcka ut armarna utan att vara rädd för den kalla luft som kommer leta sig in och kyla ner. Att inte spänna sig konstant, så fort dörren slås igen; axlarna mot öronen och armarna tätt intill revbenen. Stressen att komma fram – in – ingen njutning på vägen. Dom sa att en miljon sexhundra tusen femtio kronor inte räckte för en enrummare. Denna upphettning, vart man än sätter sin fot: alltid en tävling. Jag flämtar då och då, undrar vart vi är på väg.

STACKARS DIG

DU ÄR SÅ ENSAM

OCH TJOCK

DET ÄR SOM OM INTE ENS DU

BRYR DIG OM DIG SJÄLV

VILL DU INTE LEVA LÄNGE?

DÅ MÅSTE DU BÖRJA SKRATTA

NU.

Bland det bästa jag vet är att vara på teatern. Man står bland människor i foajén och så, bland alla rockar och kappor, möter man en välkänd blick. En vänlig nick, en mjuk blinkning. På teatern lever alla på 40-talet. Folk är tjusiga. I skenet av foajéns glödlampor blir alla vackra. Håren ligger perfekt och lockarna är framträdande, männens kammade hår blänker. Klänningarna får ett extra spelrum, det är som om luften självt får kjolarna att dansa och benen att röra sig vackert. Klänningarna och kjolarna går uppför trapporna mot balkongen, ett exklusivt ord på teatern, väl medvetna om att hela foajéns blickar vilar på dem. Männen utanför för cigaretterna mot skrattande munnar och röken bolmar, det är kallt ute. Ett orange ljus från foajén gör gatan utanför till en sagolik plats, par som passerar tittar längtansfullt in; mot en samling människor som tycks befinna sig i en annan tid. De kysser varandra och går förbi, hänförda. Det ringer en klocka och männen avslutar sina samtal, slänger iväg cigaretten som svalnar mot den blöta asfalten. De rycker upp dörrarna och deras skratt blir ett med sorlet i foajén. Foajén. Fylld av, inför nästa akt, förväntan. Alla strömmar mot de öppna dörrarna, rör sig av någon anledning lite försiktigare, artigare, håller upp dörren och väntar på sin tur, ler mystiskt med nedslagen blick. Tar åter sin plats. Föreställningen fortsätter och man lämnar teatern och foajén bakom sig som man lämnar en dröm.

Jag ryckte till när jag såg ditt namn men det var inte mer än så. Såklart inte, det har det heller aldrig varit. Vet bara att du brukade lysa upp. Jag varken saknar eller saknar inte dig, du är bara ute och borta. Det öser ner och mot vindsvåningen där jag spenderar mina dagar slår haglet hårt mot plåten på fönsterblecken. De enda prognoserna som ser bra ut är för mig och dig, men nästa vecka ska det bli två till fyra grader och regn. Tur för mig. Imorgon flyr jag till min plats på jorden bortom Kråknäset. Les Praz. Byn där jag kommer att bo om åtta månader. Chamonix. Det talas om äventyr som ni inte kan ana och jag har aldrig längtat så mycket efter äventyr som nu. Jag behöver adrenalinet en stund och ingenstans är det lättare att finna, än i Mont Blanc. Kicken.

Det var som att kroppen fylldes med en varm, lättsam, omhuldande lättnad. Som om en kramp just släppt. Sakta kunde blodet forsa vilt igen och sakta kunde andningen återgå till det normala och sakta kunde jag sträcka ut armarna och känna mig lång igen. Runt din hals. Ändå. Rädslan för växtvärken. Att vakna mitt i natten och känna att det växer för fort, kanske orkar inte benen med att springa; om musklerna växer för fort? Eller hjärtat att slå?

Ibland när jag snyter mig i täcket blir jag överöst av en sådan bedrövelse. Sängen är lagom stor för mig men jag vet hur det känns att sova två i den och då blir den aldrig densamma ensam igen. Jag gråter av frustration och av ilska. En del av mig sörjer kanske. Du verkar inte förstå och det kan jag inte sluta sörja. Jag sörjer en bit som verkar vara försvunnen.

Frustrationen kommer ut ur cyklonen vi ställt oss mitt i – det är intensivt och våldsamt. Jag skulle aldrig kalla det passionerat, det är ett för fint ord för detta. Under helgen väntas kraftiga stormbyar och nederbörd. Molnen har täckt himlen och jag avundas himlen som omges av något så tryggt.

En gång ösregnade det. Vi möttes upp vid Zinken, jag hade promenerat dit och du hade varit där med dina klasskamrater på en picknick. Det var mulet ute, men varmt. Du hade din cykel med och med mig på pakethållaren skulle vi cykla hem till dig. Plötsligt kom regnovädret, bröt fram bakom molnen och fullkomligt attackerade oss. Vi slängde oss på cykeln och du trampade på. Jag kramade hårt om dig och våra hår var dyngsura, kläderna blev kalla och vi frös, men vi skrattade och jag minns det här som ett av de bästa minnena. Vi kom hem och känslan av att dra av sig alla kalla, våta och tunga kläder, krypa in under ett varmt täcke och lyssna på regnets smatter mot rutorna, det var underbart.

Din födelsedag var igår tillsammans med kvinnornas dag. När jag tänker på oss tänker jag på hur bra det var att vi aldrig blev. Jag vet att du skulle gråta om jag sa det till dig. Det jag trodde att vi hade var ett substitut för något jag saknade enormt och trodde mig kunna ersätta. Det var falskt men det var en tillfällig flykt. Mamma säger att jag bara blev rädd.

Kanske var det så att allt brann ut på grund av mig och min rädsla, men om så är fallet så har jag aldrig varit min rädsla tacksammare. Min bästa vän skulle välja ett ord en gång mellan en massa för att beskriva mig, hon valde ordet Modig. Modig, när hon kunde välja Lojal, Omtänksam, Stolt eller Uthållig. En bästa vän som känt mig sen jag var 5 år. Det måste väl betyda något? Det måste väl betyda en väldans massa att en person som varit med i 15 år, genom otaliga situationer där jag prövats, väljer ordet Modig när hon ska beskriva mig. Men just den här gången, kanske det mest konkreta exempel jag har på när jag varit rädd, är jag stolt över min rädsla och stolt över att jag tillät mig vara rädd när jag för en gångs skull känt rädsla: då måste jag tillåta mig att backa. För det är så. Blir jag rädd, då jävlar är det på riktigt. Ibland kan jag undra om jag är dum i huvudet när jag inser att jag borde bli rädd men inte blir det. Och då räknas inte biljakter mitt i natten på motorvägar med M. Då är jag rädd.

Jag tror att det är vår ute för jag vaknar med solen i mina ögon, inte alltför sällan innan klockan blivit sju. Det är nåt vilsamt med att vakna innan man måste, som att man då valt att gå upp så tidigt utan att bli tvingad till det. Att kämpa sig upp till ett skrikande alarm kan inte vara en bra start på morgonen. Om 5 dagar går mitt busskort ut och löftet tar vid. Jag ska cykla till och från jobbet varje dag, 1.5 mil om dagen blir det och 800 kronor rikare blir jag. Det kommer bli tufft i början men jag tror att jag kommer njuta av det till slut. Min cykel är vacker. Mars är en vårmånad. Min pappa tror mig inte och när jag säger att allt är uppdelat i tre frågar han: vad menar du, vad är uppdelat i tre? Mars april och maj är vår, juni juli och augusti är sommar, september oktober och november höst och december, januari och februari är vinter. Det är alltså vår nu. Officiellt vår nu. Och då ska man helt enkelt cykla.